louiseec

God eftermiddag gott folk.

Dagarna här nere i Skåne rullar på och om bara fem dagar så åker jag "hem" till Karlstad. Senast jag var i värmlandstrakterna var det Juli, soligt och aningen varmare än nu. Samtidigt som jag längtar efter att få träffa familjen och de vänner som står mig nära, så känns det aningen jobbigt och konstigt att åka härifrån. Det här är mitt hem nu och jag trivs riktigt bra. Jag kan fortfarande känna att allting gått ganska snabbt och att det ibland är svårt att ändra alla sina  vanor från förr. Ibland förstår jag inte ens att jag faktiskt bor här nere. Innan jag flyttade hade jag aldrig ens besökt detta län. Känns lite lustigt faktiskt. Jag går på en underbar skola, har ett bra boende, jag har fantastiska vänner och jag får hålla på med det jag älskar varje dag. Jag borde egentligen inte längta efter särskilt mycket eftersom jag får göra det jag vill här, varje dag. Ändå gör jag dock det ganska ofta. Jag längtar efter att få resa jorden runt, upptäcka precis allting, vara med om oförglömliga saker, träffa människor världen över, utmana mig själv, få mer erfarenhet och så vidare. Trots att jag längtar efter detta kan jag ändå känna att jag aldrig vill ta studenten. Jag kommer att sakna alla tokgalna och underbara filurer på skolan och i klassen hur mycket som helst.
Jag vet inte riktigt varför jag fick för mig att skriva om detta, men tankarna passerar ju huvudet då och då, och är man i sin unga tidsperiod så tänker man ju kanske mer än vad man borde, enligt alla erfarna och äldre.

Liksom som det sägs, det här med hur disträ man kan vara som tonåring, som jag är ända tills jag fyller tjugo, så tror jag verkligen att det stämmer. Eller, jag vet att det stämmer.

Trots att de i tonårsperioden tenderar att fundera aningen mer än andra, så tror jag att vi alla har svarslösa tankar i huvudet som ständigt präglar vår vardag. Till exempel tankar om hur vi ser ut, om att tiden går för fort, hur man ska hinna med allt man måste göra och som man har planerat, meningen med livet är en fråga som ganska lätt kan uppkomma, tankar om kanske någon annan, hur nervöst det kommer att bli imorgon, hur man i all sin dar ska klara av testet imorgon, vad personen ska tycka om en när man träffas, och så vidare.

Ibland känns det som att livet bara passerar en, som ingen annan. Man gör så mycket och har så många bollar i luften samtidigt att man ofta glömmer vad som egentligen betyder någonting. Det känns som att man vill uppnå perfektion i livet och på vägen till perfektionen få överflöd av bekräftelse. Trots att man egentligen borde förstå att man duger som man är och förstå att man inte blir omtyckt på grund av sina prestationer, så försöker man hela tiden få mer, bli bättre, vara mer och uppnå mer. Man vill hitta dem som förgyller ens vardag, de som man vet att de garanterat bryr sig, de som finns där och som faktiskt behöver en. Inte de bekanta som man trevligt hälsar på och kan skratta med, utan dem som hoppar efter för att ta tag i ens hand när man håller på att falla. Man vill att de ska finnas fler av dessa omkring sig. För uppnå denna trygghet och säkerhet känns det som att många försöker överträffa sig själva och prestera på topp hela tiden och genom det få den bekräftelse de behöver. Detta låter nog aningen flummigt och abstrakt men efter att ha tänkt på det ett bra tag och sett det runt omkring mig varje dag, kände jag att jag var tvungen att se mina funderingar på blankt papper.

Nu ska jag återgå till min musikteoriläxa och öva på min sång! (Om jag nu kommer kunna framföra den över huvudtaget på tisdag eftersom jag råkat på en förkylning som alla andra, och är hur hes som helst! :/)
Ha en fortsatt trevlig 3:dje advent och mys på så mycket ni kan!

Många varma kramar,
Louise