louiseec

Lovdagarna passerar med ytterst tankfulla timmar. Livet i Karlstad fortsätter sannerligen i samma takt som det alltid gjort och själv är jag helt ouppdaterad. Livet och vardagen i hemtrakten har blivit som bortblåst. Absolut inga rutiner kvar. Ingenting som måste göras. Kontaktlistan blir av någon anledning mindre och mitt inflytande likaså. Jag kände detta redan under första terminen då jag flyttat hemifrån, och jag förutspådde att det skulle bli så. Det var ju självklart. Ändå känns det så tråkigt.

Jag hade planerat att åka ner till Lund innan nyår, men ingenting blir som jag tänkt för tillfället. Bjuden till Borås också, till underbara Amanda, men jag orkar inte riktigt ta mig i kragen. Saker ska packas, tåg ska bokas, vara ensam hemma i kollektivet känns inte särskilt lockande, det ska släpas och bökas med saker - Fixa allting själv.
Jag känner inget behov av att vara här i Karlstad längre. Det finns inte så mycket att göra, eller känna. Jag har ett par nära, kära och fantastiska vänner kvar såklart, men livet här går ju vidare. Alla håller ju på med sitt.
Jag älskar verkligen alla glada personligheter här uppe fortfarande, oh ja. De flesta runt omkring mig är ju helt underbara, som sagt. Men det finns inte så mycket vardag kvar för mig här, vilket är ganska logiskt. Jag har inte bott här på ett och ett halvt år.
Mitt liv finns ju i skåne nu, tro det eller ej, där jag har fantastiska vänner, en underbar skola, fin stad,  där det är stort, mycket, massivt, där jag får överflöd av erfarenhet, allt.
Jag känner verkligen inte att jag behöver stanna här hela lovet, men jag orkar heller inte packa väskan och fara, själv igen. Har ingen lust att fixa precis allting själv och aldrig få någonting serverat. Det känns tacksamt och bra att få lite hjälp med saker, för en gångs skull.
Hemlagad mat, skjuts från ett ställe till ett annat (tänka sig!), samtal, tröst, omtanke och så vidare. 
Jag vet inte när jag åker. Orkar bara inte ta tag i det just nu.
Vill hålla i handen ett par dagar till.