Benjamin Button och annat.
Har för en stund sedan lagat mig själv lite mat. Det blev en egenpåhittad Chili con carne där jag bara slängde ihop massa saker. Rätt så gott faktiskt. Jag kom hem för någon timme sedan, efter att ha varit på bio med Sofia och Elin. "Benjamin Buttons otroliga liv" (eller "The curious case of Benjamin Button", på eng). Filmen var ganska lång, men riktigt bra och intressant. Den var både rolig och sorglig, och trots att jag var ganska säker på att jag inte skulle fälla några tårar, kom de rinnandes ner för kinden, och jag har världens klump i halsen när vi gick ut ur salongen.
Jag är, om folk inte redan vet det, väärldens "filmoman". Jag älskar verkligen film. Dels för att jag själv spelar teater och gillar att se och studera hur folk agerar, men också för att film kan vara en sådan flykt från verkligen. Ibland känner jag bara att jag vill se på film non stop, hela tiden, och aldrig igen behöva gå tillbaka till mitt vardagliga liv, utan musik i bakgrunden, färgglada färger och stora mysterier. Visst är det naivt att tro och vilja ha ett glänsande, passionerat, händelserikt och mystiskt liv, regisserat med ett syfte, men ibland måste man ju få fantisera.
Nej, nu flummar jag bort igen och ingenting låter längre vettigt.
Film är hur som helst något jag verkligen uppskattar och jag har inget emot att krypa ner själv med en filt, eller i en mysig biostol, och sedan föras bort till wherever, en film efter en annan. När det inte gäller film dock, så avskyr jag verkligen att vara ensam. Vi pratade om det idag, jag och några vänner, om hur olika man tycker och tänker när det gäller t.ex att bo själv, om ensamhet, självständighet, behovet av bekräftelse och uppmärksamhet etc. Vissa klarar verkligen av det hur galant som helst och trivs hur bra som helst med att vara själv, och göra saker på egen hand. De föredrar det, medan andra behöver, om inte hjälp så bekräftelse och närhet för att känna glädje och att de mår bra. Jag är väl något mellanting. Jag kan verkligen tycka att det ibland blir för mycket att bo med fyra stycken andra. Ljudnivå, städning, att dela på saker och ting, försöka kompromissa, få andra att kompromissa osv. Det gäller verkligen att man går ihop och kan mötas på halva vägen, annars fungerar det inte. Å andra sidan så kan jag lätt bli lite deppig när jag har varit helt själv under en lång period, utan någon att prata ut med, utan någon som stöd. Jag har ju funderat på att försöka fixa något eget till trean men jag tror ärligt talat inte att jag kommer fixa det. Jo, jag kommer kunna klara av det, men jag kommer inte att må bra.
Jag är väl en person som alltid behöver någon vid min sida, och jag tror inte att de behöver vara någonting negativt. Visst ska man kunna klara sig själv ute i stora världen, men det gör jag nog galant. Jag vill oftast ha någon där som jag kan få trygghet och bekräftelse från. Det handlar nog om självkänsla och själförtroende egentligen. Om man är säker på sig själv så ska man ju inte behöva få överflöd av credit och respons, men om man däremot inte är det, så är det ett ett stort behov.
Jag kan väl fortsätta såhär i evigheter egentligen. När jag väl använder bloggen så använder jag den ofta till självreflektering och till andra funderingar, om det ena och det andra. Jag har den här lilla sidan till klotterplank, from time to time!
Hoppas att det inte gör någonting, utan att ni istället kanske kan känna igen er, eller tycker att någonting verkar vettigt eller intressant. Jag vet inte. Men nu ska jag vika lite tvätt, fixa morgondagens saker och sedan försöka dra mig mot sängen. Det börjar bli lite tidigare kvällar nu i alla fall! Yey!
Puss&kram till er alla.
