louiseec

Usch. Jag vet inte ens om det går att förklara med ord hur det känns. Jag vet inte ens vart jag ska börja.
Lovet har rullat på utan särskilda händelser. Jag har vilat, spenderat tid med vänner, hälsat på farmor, faster och en del andra i släkten, jag har åkt skridskor med härliga människor, varit ute och ätit, fikat, bakat, sett på mer film än vad jag borde gjort, läst, tränat lite, koreograferat och så vidare och vidare.
Idag tog jag dock tåget ner till Lund. Det kändes som vanligt riktigt jobbigt att åka ifrån familjen, men jag försökte att inte tänka på det. Jag har ju åkt till olika ställen och lämnat folk så ofta och mycket nu, så jag borde väl ha vant mig? Nej. Tyvärr så kan jag aldrig vänja mig vid det. Tårarna kommer förmodligen rinna en aning igen, vid flera andra tillfällen. Det bara är så. Jag är usel på avsked.
Hur som helst. Det hade varit riktigt roligt och jag hade verkligen sett fram emot att komma ner hit om skolan hade börjat imorgon, eller om mina kära rumskompisar också befunnit sig här, men nu är jag helt själv. Det borde jag väl också kunna vara efter 1 ½ år i och för sig. Eller? Jag vet inte. Jag vet bara att jag verkligen avskyr att vara ensam. Det är verkligen ingenting jag behöver eller vill. De andra i kollektivet kommer runt den 11e tror jag. Själv har jag föreställning med Jesus Christ, så jag måste vara här nere för det. Jag förstår inte riktigt att jag hade tänkt att vara här nere redan innan nyår, utan min familj!? Jag bryr mig så oerhört mycket om dem. Det kanske låter självklart, eller kanske smörigt, men jag gör verkligen det. Jag har tänkt på det en del under lovet, eftersom jag inte ser dem särskilt ofta längre. När jag var ute och åkte skridskor med bland annat min bror och far, for det upp massa minnen från förr när jag och min bror var små. Det är helt galet hur snabbt tiden går och hur mycket jag saknar vissa av de stunderna. Men så kommer det ju alltid vara..

Nu svamlar jag bara på, men det är på grund av att jag sitter här, 60 mil hemifrån, och har tråkigt. Jag kan tyvärr inte gå och lägga mig för jag har för mycket energi i kroppen, det är knappt någon värme på (jag har nog fem lager kläder på mig), jag har ingenting i kylskåpet, tre stycken brandvarnare håller på och piper för fullt här och jag kan inte göra någonting åt det eftersom de sitter i de andras rum, som är låsta, och de kommer som sagt hit den 11e.
Blablabla..  Ja, jag måste ju använda bloggen som klagoplank lite också, någon gång.

Men nu ska jag försöka dra mig härifrån och göra någonting nödvändigt. Jag har inte varit särskilt aktiv här den senaste veckan, men nu återkommer jag förmodligen lite oftare.
Ha det bra och ta hand om er.
Puss&kram,
Louise