louiseec

FY BUBBLAN VAD JAG ÄR SKOLTRÖTT! Ja, då syftar jag mest på allt teoriplugg. FY FY, inget mer!
Och inte nog med det så sjunker mitt humör av alla gråa färger som tagit över hela Sverige denna november månad. Och mer stressat schema kan man verkligen inte ha! Det är helt insane.

Ja, jag vet. Nu är jag alldeles för bitter, men vad ska man göra egentligen när man har sin kära mor i Thailand och blir galen av avundsjuka.!? Nu är det ju så att kära mami är meeeer än värd att få fara iväg utan mig till himmelriket själv, men jag kan ändå inte sluta tänka på hur gärna jag hade velat vara på samma ställe.

Men men, that's life. My time comes..
Dock om väldigt lång tid, eftersom alla mina kronor och ören kommer att gå till auditions kostnader för alla skolor jag söker. Ja, nu är det väl ganska fastställt att det blir Arts Educational, Italia Conti, Urdang Academy, AMDA, förmodligen Millenium Performing Arts och NYU. Plus Balettakademien och Kulturama.
Jag menar, vad tänker jag med? ÅTTA skolor att söka!?
JAG KOMMER GÅ SÖNDER!

Men vad gör man inte för att nå sin dröm, måste jag tänka sen.

Så ja, en Thailandresa hade suttit bra som meditation och förberedelse.. inte ett grått, regnigt Sverige.
Men såhär kan jag ju inte gå o tänka heller, det vet jag. Då blir allt ännu mer besvärligt. Nej, nu ska jag ha det toppenmysigt när jag får chansen.

Med det sagt så är det nog dags för lite mat, Michael Bublé i högtalarna och tända ljus :)

Hoppas alla har en härlig höstkväll och tänker positivt, till skillnad från mig i detta inlägg.

STORA KRAMAR, Louise

Thailand                                                        Sverige

Jag menar, det går inte om man ska komma någonstans.

Måste man alltid färdas då, frågar jag mig själv.

Till min besvikelse blir svaret ja, då jag annars inte känner ro.

Det är faktiskt synd om mig och dig som känner denna ängslan kring fullkomlighet.

Visdomsorden säger Nuet,

steg för steg

Återupptäcka kraften i vår inre kropp,

släppa taget och ge sig hän

Förlåta och Acceptera det som är

Tänk att det kan vara så svårt

att finna sig i faktum.

AMDA

Här är bilden till vår föreställning. Den blev precis klar :)

Jag är så irvig, så ivrig, så ivrig hela tiden.
Jag vill mer, mer mer.
Blir jag aldrig, aldrig, aldrig nöjd?

Jag vill förbättras, utvecklas, färdas,
springa ikapp tiden tills det inte finns någonting längre.
När jag kommit ikapp vill jag att min energi ska få utlopp,
så att jag tillslut exploderar!
Det är precis vad jag vill.
Helst nu.
Med en gång.

BOOM!

Dagarna passerar förbi för oss alla.. Vissa lever livet och vissa väntar på bättre tider. Vad gör jag? Jag vet inte riktigt, båda två tror jag. Jag går hela tiden och tänker på min vidareutbildning och var jag kommer att befinna mig om ett år, samtidigt tänker jag hela tiden på studenten och alla avsked, jag vill inte lämna denna trygghet jag har här. Varför tänka så mycket då? Varför inte bara leva i nuet och se vad som händer, så blir allt toppen, right? Men det gååår ju inte för bövelen!

Allison Collins, en dam som har hand om hela jäkla musikalvärlden i London (nja, inte direkt men hon har en bra fot med i leken) var och snackade med oss på vår skola härom veckan. Vi fick höra allt från vad alla utbildningar kostar till hur extremt tuffa auditions det är.. Kul? Nej, inte så värst. Hur som helst så har jag bestämt mig - jag ska klara av det! Jag ska gå vidare och jag ska gå där jag vill! Det måste bara bli så, annars vet jag inte vad jag gör.

Jag vet att jag ibland försöker för mycket. Jag hinner inte alltid njuta av det jag gör, för det mesta kan jag det men inte allting. Ofta fylls lyckan och ambitionerna med prestationsångest och krav, och så ska det ju inte vara, säger folk. Men så är det faktiskt. Den här branschen  som jag vill ge mig in i är extremt tuff, och man måste konkurrera med andra människor, hela tiden, för att få det man vill. Är man inte den de söker så får man inte rollen, så är det bara, vare sig man vill eller inte.

Igår fick vi reda på rollerna till vår slutproduktion (Musikalen ”The Wiz”) och alla var riktigt ivriga och nervösa för vad vi skulle få. Jag hade till en början stora förhoppningar men insåg samtidigt att jag haft en hel del halvstora roller genom dessa år på skolan, och att det kunde göra att jag fick en mindre roll nu. Dock, så ville jag ju verkligen få något utmanande, så jag hade ändå ”hopp” om någon sådan roll.

När vi får pappret tänker jag bara ”Bli inte besviken nu, ta det för vad det är”, ändå lyckas jag fylla hela kroppen med besvikelse. Ja, visst är det okej att vara besviken, men sen måste man gå vidare och göra som jag skrev innan – Ta det för vad det är.

Jag ska verkligen göra det, det gör jag alltid. Vare sig jag spelar en liten mus med en replik, så jobbar jag så mycket jag kan för att gestalta det bra, men jag kan inte sluta fundera på vad deras argument var för rollfördelningen. Jag vet inte om folk har koll på vilka roller som finns i musikalen, men jag fick hur som helst ”Ant Em”, eller ”Tant Emma” som hon heter på svenska. Hon är med i början av musikalen, och har en liten sololåt, sen är det good bye med henne i princip..

Ja, så var det med det.. Lite halvt bitter över detta men jag hoppas musikalen ändå kommer bli underbar och rolig att göra, och att alla små ensemblerollerna som vi alternerar om, blir massa skoj.

JAG SAKNAR DET HÄR TJEJEN!
HON FÅR MIG ATT MÅ FANTASTISKT.