Revealing







Livet rullar på utanför bloggen.

Nytt boende i London. Nya rumskompisar. Andra året på skolan.
Sista året att verkligen bli grym för att sedan äga scenen när tredje året börjar och bli upptäckt av agenterna runt om i staden. Troligt? Nej, inte särskilt.
Negativt tänkande? Nja, snarare branschens verklighet.
Om inte i andras ögon så i mitt huvud. För det är ju så - Har man ingen tro på sig själv så kommer man ingenstans, och det är i Ingenstans som jag känner att jag alltid befinner mig.

Folk brukar inte vilja skriva öppet om sånt här och det är sällan att jag gör det också nu för tiden. Men det är så otroligt jobbigt att ständigt, varje dag i livet, kämpa mot sig själv och sin självförakt.
Det är sorgligt att vi människor inte bara kan älska oss själva och ”vara tacksamma” för det vi har, men ibland vill det sig bara inte.

Jag finner livet väldigt frustrerande för tillfället. Har väl gjort det i ett par år nu om sanningen ska fram.
Jag vill inte verka otacksam, för tro mig, jag är verkligen ödmjuk och tacksam för allt jag har – men min självförakt gör att allt jag någonsin åstadkommer ändå alltid slutar i ett misslyckande. Jag ser inte vad jag gjort bra utan endast vad människorna runt omkring mig gör bättre.

Det går verkligen inte att sätta ord på det jag handskas och kämpar med i livet. Som en glad och social tjej vill man inte erkänna att man lider av panikångest, dödsångest och prestationsångest. Man kan inte förklara för vännerna varför man blir stressad över minsta sak, varför man inte kan: sluta kolla in sig själv, TA på sig själv, sluta prata om nyttig matkost, visa sig utan smink, stå upp för sig själv i olika situationer, följa med till stranden, följa med och träna och så vidare.
Allt handlar om rädslan att känna sig ogillad och misslyckad.

Och allt blir tillslut en ond cirkel. Man åker inte till gymmet och tränar så att man mår bättre för tankarna i huvudet säger redan ”det är ingen idé att gå, du kommer inte orka, det gör du aldrig”. Och så är det med allt. Så även om man tillslut har tagit steget och faktiskt åstadkommit något, vare sig det är en uppsats som lämnats in eller ett träningspass som man klarat sig igenom så finns tankarna där som ständigt upprepar att ”Synd att du inte gjorde det bättre” eller ”Vad är ett träningspass, tror du att du kommer komma i form av det eller?”.

Det kanske låter sjukt men det är ingenting en människa ber om att leva med.
Att ständigt behöva sin egen och andra människors bekräftelse och acceptans. Att ständigt känna att man aldrig kommer lyckas för det är redan förutbestämt - ”Jag inte är en stark person-”
”Jag är bara en person som Drömmer om att bli något/någon, men jag har och kommer aldrig att ha kraften att faktiskt lägga ner mödan för ta mig dit jag vill”

Jag har fått höra att detta är psykiska tankar som man måste bekämpa, för gör man det, så klarar man vad man vill. Och TRO MIG – Jag vill inget annat i hela världen än att tro på de orden.
Det är min enda önskan.
Det har varit min enda önskan de senaste fem åren, och jag hoppas innerligt att jag en dag kan bevisa för mig själv att det är sant.  


Vill inte på något sätt skapa massa medlindande då jag vet att många människor befinner sig i samma om inte Mycket värre situationer än mig.
Ibland behöver man bara få ut lite av det man alltid burit inom sig och just denna gång vill jag inte bry mig om vad folk tycker om det för nu har jag fått ventilera - Utanför min egen pappersbok vid sängen.


Några random bilder från de senaste månaderna..




















RSS 2.0