louiseec

 

Synd att behöva säga det men jag saknar faktiskt sommaren oerhört mycket! Nu är allting bara blåsigt och regnigt, dystert och mörkt. Man får inte särskilt mycket inspiration eller motivation när miljön runt omkring en är så här. Just därför brukar jag inte uppskatta hösten särskilt mycket.

 

Dock brukar jag älska vintern. Jag har alltid älskat alla härliga högtider under vinter halvåret och allt vad det innebär. Jag är en riktig traditions-älskare och jag brinner för evenemang, och allt pyssel och förberedelse som det innebär.
Men nu känns det tyvärr aningen annorlunda. Jag vet inte riktigt varför. Det känns som att ju äldre man blir ju mindre får högtiderna betydelse, och gnistan med dem försvinner. Eller, missförstå mig inte.. JAG älskar det fortfarande och VILL att man ska värdesätta speciella ögonblick, händelser och traditioner, men det känns som att de flesta runt omkring mig tänker tvärtom. Hemma hos mig till exempel, där min familj bor (på två ställen..), har traditionerna börjat sina bort för länge sedan. Det känns riktigt tråkigt faktiskt. Jag som alltid tänkt att 'årets jul ska bli idyllisk' har tyvärr blivit aningen besviken år efter år. Jag har sett fram emot bakning, julmusik, julstrumpor, julklappskalendrar, mysig julserie på tv:n, god glögg, trevliga samtal, gemensamt pyssel och så vidare, men gemenskapen i det hela har nästan försvunnit helt. Mina bröder är aldrig hemma och verkar inte tycka om att göra dessa saker längre. Andra i familjen verkar känna likadant, och sedan är det jag, och mina kära mami. I alla fall så tror jag att hon brinner för det lika mycket som jag gör, egentligen. Ja, jag vet inte.. Kan bli avundsjuk vid vissa tillfället då jag hör det talas om roliga och knasiga traditioner folk har hemma. Traditioner som de skapat själva och som alla är med på, år efter år. Jag älskar det verkligen. Speciellt om det är roliga, kanske till och med lite annorlunda/knasiga traditioner.

 

Jag ska hur som helst göra allt jag kan för att få en mysig och lyckad jul :)

 

Men nu ska jag sova. Godnatt.

 

Suck.

Världens vackraste kille satt på bussen idag, vilket han har gjort nästa varje dag den senaste veckan. Det är riktigt sorgligt faktiskt. Hur i all sin dar skulle jag kunna få en man som honom? Allvarligt talat.

Jag börjar faktiskt känna mig aningen ensam och hopplös. Jag har fokuserat på mina drömmar och mål hela livet och aldrig riktigt "haft tid" för kärlek och förhållanden. Det är trist men sant.
Ja, nu vet ni det. Haha.

Nej, från vackra män till något helt annat. Idag besökte hela klassen ett kloster här i Skåne (där det absolut inte är tal om män, och framförallt inte attraktion!). Mariavalls kloster närmare bestämt. Det var en oerhört intressant upplevelse. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det för jag fick en hel del tankar kring upplevelsen, men annorlunda var det minst sagt. Man har ju sig ofta en uppfattning om hur saker och ting är, och i detta fall om hur nunnor och munkar lever och bor. På något sätt tänkte jag innan vi kom dit att mina förväntningar inte skulle vara sanna. Jag hade alltså en uppfattning om det, men tänkte ändå att den var felaktig. Det visade sig dock stämma, till min förvåning. Nunnorna levde och bodde precis som jag tänkte mig och likaså den ensamma munken som bodde i sitt eget kloster. Allt var väldigt avskilt, primitivt och tyst. Man kände med en gång tysthetens och bönens övertag i huset. Hela klassen som innan var pratig och exalterad blev med en gång mycket lugna och försiktiga. Även fast jag förmodligen aldrig skulle kunna leva som nunnorna gör, finner jag det ändå väldigt beundransvärt.

Deras tro är så stark så den övervinner allt annat. Ingenting annat spelar någon roll.
Tänk om vi andra också hade det så. Härligt.

Det är så märkligt det där..
Livet.

Man funderar på samma frågor varje dag, utan ett enda svar. Man har åsikter om tusentals olika saker, men inte tusan spelar det någon roll. Man hör att "ensam är stark" och ändå finns inget värre än känslan av övergivelse och ensamhet. Man funderar över människors värderingar och handlingar och tänker "varför kan de inte bara tänka som jag?". Man blir frustrerad över människors grymhet, egoism, maktbegär och behov av bekräftelse.
Finns det genuint ärliga, sympatiska och omtänksamma människor eller är allt bara ett spel? Ett spel där alla har en roll, eller förväntas ha en roll, ett spel där utbytet av sympatiska tankar och handlingar endast är i syfte av att höja sin egen status och popularitet. Det må låta sorgligt, men ju äldre man blir, ju mer känns världen som en falsk, mörk plats med bedrägeri och lögn som huvudord. En plats där de som predikar kärlek, samarbete och framåtrörelse egentligen ljuger och planerar för isolation och diktatur.
Ja, märkligt säger jag, och skrämmande det där..

God dag på er allesammans.

Idag är det lördag och visst är det härligt! Fint väder ute (än så länge) och en dag fylld med bra saker.
Ja, för det mesta ser mina helger ganska tråkiga ut här nere i skåne.
Jag vet inte varför men jag pluggar, städar, lagar mat och sover alltid på helgerna. Förmodligen är det för att jag aldrig annars hinner göra det.
Men idag är det andra bullar! Idag ska bara sångläxan göras och sedan är det tid för stan, gymmet och sedan tjejmiddag och utgång ikväll! Trevlans, tycker jag :)



Vi fick skolkortet nu i veckan och jag måste säga att det har sin charm. Kanske inte syns så tydligt hur vackra alla är, men jag visar er ändå :)

FY BUBBLAN VAD JAG ÄR SKOLTRÖTT! Ja, då syftar jag mest på allt teoriplugg. FY FY, inget mer!
Och inte nog med det så sjunker mitt humör av alla gråa färger som tagit över hela Sverige denna november månad. Och mer stressat schema kan man verkligen inte ha! Det är helt insane.

Ja, jag vet. Nu är jag alldeles för bitter, men vad ska man göra egentligen när man har sin kära mor i Thailand och blir galen av avundsjuka.!? Nu är det ju så att kära mami är meeeer än värd att få fara iväg utan mig till himmelriket själv, men jag kan ändå inte sluta tänka på hur gärna jag hade velat vara på samma ställe.

Men men, that's life. My time comes..
Dock om väldigt lång tid, eftersom alla mina kronor och ören kommer att gå till auditions kostnader för alla skolor jag söker. Ja, nu är det väl ganska fastställt att det blir Arts Educational, Italia Conti, Urdang Academy, AMDA, förmodligen Millenium Performing Arts och NYU. Plus Balettakademien och Kulturama.
Jag menar, vad tänker jag med? ÅTTA skolor att söka!?
JAG KOMMER GÅ SÖNDER!

Men vad gör man inte för att nå sin dröm, måste jag tänka sen.

Så ja, en Thailandresa hade suttit bra som meditation och förberedelse.. inte ett grått, regnigt Sverige.
Men såhär kan jag ju inte gå o tänka heller, det vet jag. Då blir allt ännu mer besvärligt. Nej, nu ska jag ha det toppenmysigt när jag får chansen.

Med det sagt så är det nog dags för lite mat, Michael Bublé i högtalarna och tända ljus :)

Hoppas alla har en härlig höstkväll och tänker positivt, till skillnad från mig i detta inlägg.

STORA KRAMAR, Louise

Thailand                                                        Sverige

Gaaah. Det spelar ingen roll hur mycket jag stretchar varje dag, det blir ingen skillnad ändå!
Dumma, stela, klumpiga kropp - varför kan du inte hjälpa mig lite?

Ja, det här med vighet är verkligen något jag får kämpa med varje dag, som med det mesta.
Ingenting får man bannemej gratis här i världen. Förutom vissa rackare då, de föds med "bra" förutsättningar.
Men men, jag ska nog minsann besegra mig själv en dag!
Jag vet att jag har det där inne någonstans - Något som bara väntar på att få komma ut och frigöra sig.
Haha, det låter nog lite galet, men det är sant :D

Det är så svårt att inte ha ett igår och ett imorgon.
Bara idag.

Jag menar, det går inte om man ska komma någonstans.

Måste man alltid färdas då, frågar jag mig själv.

Till min besvikelse blir svaret ja, då jag annars inte känner ro.

Det är faktiskt synd om mig och dig som känner denna ängslan kring fullkomlighet.

 

Visdomsorden säger Nuet,

steg för steg

Återupptäcka kraften i vår inre kropp,

släppa taget och ge sig hän

Förlåta och Acceptera det som är

Tänk att det kan vara så svårt

att finna sig i faktum.

 

AMDA

Den här veckan har varit, och är fortfarande minst sagt omtumlande. I söndags förra veckan såg jag "This is it" som handlar om Michael Jacksons sista show. Otroligt inspirerande och kul att att se delar av showen, dock otroligt orättvist mot Michael själv. Det känns inte som att producenterna till filmen vill hylla honom egentligen, utan mestadels tjäna varenda slant de kan på megastjärnan. Men men, hur som helst - MEGASTJÄRNA är han i alla fall. Det är helt otroligt hur mycket inflytande han gett på mig.
Tack för det MJ.

Ja, efter en lång, seg och tråkig tågdag i söndags unnade jag mig som sagt bio. Jag tänkte att "denna vecka som kommer ska bli toppen, och jag ska jobba så hårt jag kan". Riktigt så blev det inte. Det var audition till avancerad jazz på skolan på måndagen runt halv fem. Detta var efter den oerhört sorgliga nyheten berättades. Humöret var sådär och eftersom jag sökte med tanken "jag kommer ändå inte komma med" (för avancerad jazz är faktiskt gaaalet avancerat!), så kom jag inte med.. vilket jag också förväntat mig.
Nyheten som berättades innan, på morgonen, handlade om en väns mamma. Hon och hennes man (min väns far) åkte på semester innan höstlovet för att ha det underbart, och då hände det som inte får hända. En olycka skedde när de var ute och på öppet vatten, och min väns mamma omkom.
Jag kan fortfarande inte förstå det, eller rätta sagt så vill jag inte förstå det. Jag blir så arg över att livet är så otroligt orättvist. Denna vän till mig är världens glädjespridare, och hon lyser alltid som solen själv. Jag kan bara tänka mig hur lång tid det kommer ta att komma tillbaka till sitt lyckliga jag. Jag skulle själv falla i bitar, gå sönder helt, om det skulle hända mig. Samtidigt vet jag att man måste leva vidare, det måste man.
Jag och mina vänner kommer ge vår underbara tjej allt stöd vi kan, och visa henne att hon fortfarande har kvar kärlek i överflöd, och det kommer hon alltid att ha.

För att gå vidare med att berätta om veckan så tog jag vaccinet mot svininfluensan igår. Jag är jätteglad att jag tog den, och jag tycker att all hysteri om konstiga biverkningar blivit riktigt överdriven. Folk säger att "svininfluensan är ingenting, helt onödigt att ta sprutan" men det är ju helt fel det med. Över tusen personer har ju för tusan dött i Storbritannien!
Jaja, hur som helst så är jag i stort sett immun mot det nu, så jippi för det. Dock så har jag idag frossa och ledvärk i hela kroppen, samt ont i armen fortfarande. Jag hoppas att det går över till imorgon. Jag kan bara tänka mig hur jobbigt det är att ha den riktiga influensan, jämfört med hur jag känner nu..

Jag känner att resten av de dåliga händelserna och känslorna som präglat denna vecka, kan jag hålla för mig själv. Annars blir det så onödigt deppigt.

Vi får inte glömma att solen vänder.
Kärlek till alla,
Louise

”Stanna upp!” är en dansföreställning med inslag av film, poesi, teater och sång. Den handlar om människors ständiga strävan efter fullkomlig lycka. Om människors värderingar, frågor och handlingar och hur de utspelar sig i vardagen. Föreställningen tar upp frågor som; vad betyder fullkomlig lycka, vad innebär välbefinnande, vad värdesätter vi i livet, och vad bör och vill vi egentligen värdesätta?
”Stanna upp!” är en känsloladdad föreställning som speglar konsten att  leva.

Skapad och regisserad av: Erik Sörgren och Louise Carlsson.
Koreograferad av: Louise Carlsson, Erik Sörgren och Elina Lajsic.

Lördag 23/1 2010, kl.13.00, kl.16.00, kl.18.00

Pris: 40:-
Begränsat antal platser! Biljetter bokas på [email protected] fr o m vecka 46 (ange namn och föreställning).
Kvarstående biljetter kommer att säljas 15 minuter innan föreställningen på Teater Sagohuset (Revingegatan 8 - nedanför Esplanaden)

Här är bilden till vår föreställning. Den blev precis klar :)

 

 

 

Haft en fullspäckad men rolig vecka hemma i Karlstad. Nu känns det dock som att jag behöver lov på riktigt. Jag har knappt hunnit med hälften som jag velat göra, och plugg har det inte varit någon talan om. Så ska det ju vara på lov också - skolan ska inte existera i tankarna, men tyvärr så kan jag inte undvika det när det är massa prov på gång.
Men men, det löser sig på något sätt..

Jag lämnar stan' med ledsamt humör imorgon klockan 9.00. Veckan har bjudit på så många trevliga möten, fester, musikaler, middagar och annat, och jag behöver en vecka till hemma, minst!
Men nej, nu blir det sju timmars resa ner mot söder. Puuh, vilken söndag det kommer bli :/
Tur att jag och kära Hanna ska på bio imorgonkväll, ett litet ljussken under dagen :)

Nej, här ska vi inte vara negativa. Resten av hösten ska jag försöka fylla med så mycket härligt som möjligt! Träning, pyssel, god mat, mysiga kvällar och bra sällskap :)
Hoppas på detta i alla fall!

Nu måste jag sova, ska upp så nedrans tidigt imorgon.
Puss och god natt.