louiseec

Hejsan Svejsan!

Regnet öser ner som vanligt  denna härliga sommar.. (Hmm..)
Nej då, förutom vädret så har sommaren faktiskt varit helt underbar! Jag har jobbat med dans, festat, sooovit, blivit bortskämd med god mat, kollat på massa film, bakat, shoppat, solat & badat (för lite dock), tränat som busen, träffat massvis med underbara människor, fått massvis med kärlek, fyllt 18, jobbat lite mer, tränat lite till, osv, osv...

De negativa sakerna - som att systemkameran blev stulen (!), problem med knäna, tråkigt väder och en hel del självdestruktiva tankar - STRUNTAR VI I! (för tillfället i alla fall..)

Nu ska jag iväg och övningsköra, sedan bär det av på kalajs. Vi ses,
PUSS&KRAM

Halloo.

Idag åkte Hanna hem igen, vilket kändes lite sorgligt. Jag hatar verkligen farväl, även om man skulle ses om bara några dagar, det spelar ingen roll. Me don't like.

Efter att hon åkt så for jag iväg på Thaimassage, vilket inte var helt fel. Jag kunde för en gång skull sappna av.
Thaimassage är något jag rekomenderar för dansare och andra folk som är aktiva mycket. De masserades, drogs, stretchades, trycktes, slogs och jag vet inte allt som hände.. Skönt var det i alla fall. Jag fick mig t.o.m en liten tårstund, då alla mina spännigar släppte. Det gjorde inte så attans ont eller så, men hela kroppen blev helt frisläppt från tyngd på något sätt. Kan inte riktigt förklara det.. 

Jag fick mig en tankeställare (som jag får rätt ofta) när jag låg där och masserades till lugn och harmonisk musik, olika dofter, oljor osv. Jag tänkte mig själv bo i Asien - Lära mig lite av all överflödig kunskap som finns där. Hopps det blir av någon gång i livet. Skulle vara underbart.

Nu ska jag slita mig härifrån och hitta på något. Är  egentligen helt slut efter idag, men jag har myror i brallorna.
Vi ses, hoppas jag (:

STOR kram!

Jag kan fortfarande inte förstå att jag inte längre har min systemkamera.
I måndags så skulle min kompis ta bilder när vi filmade på jobbet. Jag brukar inte låna ut kameran så ofta, men vi ville ha ett par bilder från inspelningen osv. När vi ska kliva på bussen för att ta oss till inspelningsplatsen så går jag först på, och sedan han. När vi åkt drygt tre hållplatser så säger han att han inte hittar kameran. Jag blir helt panikslagen och nästan skriker att han ska springa som --- till hållplatsen och hämta den (eftersom han höll i den för knappt 3 min sedan så borde den vara där). Han springer som en dåre och trots den ytterst korta tid som passerade, hann kameran bli stulen. Jag har hela tiden hoppats på att personen som tagit den ska vara som man vill att vi alla ska vara, ärliga och omtänksamma, och lämna in den till polisen - Men icke då. Nu har det snart gått en vecka och jag har ännu inte fått tillbaka den. Ja, jag har försäkring på den, men jag hade också cirka 800 bilder på den, som jag aldrig får tillbaka och som personen i fråga kan göra vad som helst med.

Det känns rent ut sagt förjävligt. Jag tycker verkligen om denna vän och jag kan inte gå runt och vara arg eller sur på honom, men nog känns det fortfarande riktigt tufft. Mitt förtroende för andra människor börjar belkna rätt så rejält. Inte med tanke på kameran, utan andra saker. Som när min mobil blev stulen för någon månad sedan på min egen 18-års fest, där det endast var vänner! Hur bra känns det på en skala...?  I vintras blev min plånbok stulen på Malmö Operan också, när jag varmed i Jesus Christ Superstar. Jag menar, har inte folk ett samvete!? Aaargh, jag blir så otroligt frustrerad och arg på dessa människor. Annars brukar jag tycka lite synd om folk som gör dumma saker eftersom de oftast mår dåligt själva, men bland vill jag bara be dem att dra åt H-----.

Tack för mig. Gladare inlägg kommer senare.

Kram.

Hejhopp!

Jag vill verkligen kunna vara mer aktiv här på bloggen, men tyvärr så lever jag livet lite för ofta, så då blir det helt enkelt inte av att jag skriver. Hur som helst. Snart börjar sista veckan av sommarjobbet och jag har ingen aning om hur vi ska hinna klart med vårt uppträdande. Vid sidan av repandet spelar vi in massa dansfilmer, så det känns aningen stressigt. Men på något sätt fixar det sig, det gör det alltid.

Igår kom min kära vän, och rumskompis, Erik hit. Han anlände mitt  i det underbara ösregnet som höll i sig hela kvällen. För att mysa till det lite hyrde vi film och åt god mat. Idag har det varit bättre väder och vi har varit ute och gått, planerat vårt projektarbete, fotat m.m. Vi har till och med badat jaccuzi ;D Och jag smetade in Erik i ansiktsmask-klet, serverade honom cider och äppelkaka, och tände såklart några ljus. Haha, han är en bortskämd jäkel må jag säga!

För tillfället sitter jag i min säng och skriver och magen kurrar så in i bomben. Jag går på en, ja, vad ska jag säga, en slags diet. Men inte en såndär dum och löjlig diet, utan en bra kost som är rekommenderad av min läkare. Dock så har ag fuskat pyttelite eftersom den är så galet svår att följa. Jag får under dessa första veckor endast äta protein och grönsaker - Inga andra kolhydrater som frukt, pasta, ris, mjöl, mjölk osv. NADA!  Riktigt tufft, men jag ska försöka hålla ut i en vecka till. Sedan får jag i alla fall äta melon och då är jag räddad :D

Nu ska jag stretcha och sedan krypa ner i sängen, tro det eller ej. Upp och hoppa som vanligt 7.30 imorgon, tjoho!

PUSS PÅ ER!

(Lite fula, oprofessionella bilder kommer här :D)

  

     

     

Det händer så mycket dessa dagar. Kanske inte i händelser - om man bortser från mitt underbara dansjobb som jag har 8 timmar varje dag - men i mig. Jag kan inte riktigt förklara det..

Varje gång jag kommer hem till Karlstad och stannar här en längre period så känns det som om jag kommer tillbaka till mitt "gamla" jag, och ändå känner jag inte att jag har förändras särskilt mycket sedan jag flyttade. Här i hemtrakten känns det mesta så lätt. Man känner sig trygg och van med det mesta, man känner många i stan och om inte så är fallet, så har man ofta bra koll på kretsarna ändå. I Lund, där jag går på en friskola, känns det mesta ganska hopträngt, enformigt och kämpigt. De som kommer från resten av Sverige håller sig mest till vännerna på skolan, de andra som är skåningar har en hel kontakt- och vänskapskrets utanför, som är aningen svår att klamra sig fast i.

Gymnasiet ska ju vara fullt av galna och roliga händelser, vilket jag, om någon, får vara med om på min härliga skola! Men när jag tänker på mina händelserika stunder ser jag mest träning, projekt, framträdanden och mera träning framför mig. Som sagt så älskar jag min skola, jag har höga mål och jag satsar verkligen, men That's it. Jag vill inte bara känna att jag bor i en stad full av liv, spontanitet, galenskap och härligheter, och det enda jag gör är att gå min bestämda väg mot framgång och lycka. Jag vill leva lite mer, nu.

Ja, det är nog bra att göra det projektarbetet som jag tänkt. Jag och en vän (min rumskompis Erik) ska sätta upp en föreställning om just detta. Om att många av oss hela tiden lever för imorgon. Vi har alla ett förutbestämt öde, det vill säga slutet, och vi vill checka av vår lista innan det träder in. Vi ska bocka av varenda önskning så att vi sedan kan leva lyckligt. Det kanske låter flummigt och dystert, vilket jag inte ska säga att det inte är, för det är det ju faktiskt, men så här är det faktiskt för väldigt många. Man ska gå i skolan för att få höga betyg för att sedan få ett jobb där man tjänar pengar, detta för att sedan kunna försörja sig, skaffa familj, ett husdjur, kanske en båt och gärna lite mer lyx.
Är inte detta fallet så kanske några är som jag: Jag vill för det mesta ha saker att göra, gärna roliga och händelserika saker. När jag inte är med om något som gynnar mig på något vis, så känns det som att jag slänger bort min dyrbara tid.

Det är inte så att jag tänker så hela tiden, men omedvetet går mina tankar och handlingar åt det hållet. Jag vill helt enkelt, i väldigt personliga ord, uppleva och åstadkomma som mycket som möjligt innan jag dör. Det kanske inte verkar vara något fel med det, men det kan det faktiskt vara. Det är inte särskilt nyttigt för en själv, dels eftersom man kan få det svårt att göra spontana handlingar, och man kan få det oerhört svårt att slappna av, vilket bidrar till stress. Många har ofta för höga krav på sig själva och prestationsångesten blir en stor nämnvärd faktor. Jag utgår väl mest från mig nu, men det är precis det här jag vill "förmedla" till andra (och mig själv):  Man måste inte ha alla dessa måsten. Man måste inte vara med om allt eller åstadkomma saker, man måste ingenting.  Det vi behöver dock, är att bara vara mer.

Jag har tänkt på det en del, men ändå lyckas jag inte få ut det i ord. Det gör i och för sig ingenting eftersom, som jag nämnt några gånger här, så använder jag denna sida mest för flummiga, ibland tråkiga, men också skojsiga reflektioner.

Eftersom jag inte får ut mycket mer nu så säger jag god natt. Nästa gång vi hörs får jag väl lägga in lite skojiga saker från jobbet, m.m. - Vi filmade till exempel idag! Från 13.00-18.30 var vi i full action. Jobbigt eftersom det är dansfilm och dansarna får göra om rutinerna tusen gånger för att kamerasnubben ska få med allt han vill ha, på rätt sätt, men självklart väldigt lärorikt och allt sånt också ;)

Läs gärna på vår blogg: http://www.ungdansmedfilmkamera.blogg.se/ och läs mer om jobbet. Det kommer snart videos och bilder. 

PUSS OCH GOD NATT.