louiseec

Denna dag har varit berg- och dalbana again.. Började mysigt med en snäll, och i mitt fall uppmuntrande, kommentar av Jack. Sen var det matte, historia, scen gest, kör och sedan balett, som för övrigt gick dåligt. Efter det var jag kvar i skolan ett tag, gick sedan till Espresso House med Robin och mötte Hanna, hannas barndomsvän och Mattias, fortsatte till stationen och drog till Malmö för att träffa Isabella och se High School Musical. Vissa grejer var mindre bra, men det mesta var proffsigt och välspelat! Kul att se så många vänner & bekanta med :)
Fick skjuts hem och blev sådär eeevigt tacksam som man alltid blir när man får det! När man bor själv & ej har körkort så är en biltur guuld värd! 
Nu sitter jag här och stretchar och fixar på datorn. Klar med allt bus som alltid är igång här hemma i kollektivet, med mina underbara rums&klasspolers ;)
Imorgon är det repför JCS, men först en sväng till skolan för mat & plugg.
Ha det toppen, och håll humöret uppe! Det har jag bestämt mig för att göra!
Massa kramar,
Lojs

Jag kan inte riktigt förstå att jag en gång i tiden skrivit detta, men det är lite kul.
Låter nästan lite "terapeut-aktigt" ;P

Några saker som är oerhört viktiga för att känna välbehag och lycka i livet.

Ha kul - Gör saker för dig själv för att Du själv vill det. Inte för någon annan.
Återhämtning - Slappna av ibland - Ha en dag ledig. Kopplar bort tankar på krav och prestationer. Lyssna på kroppens signaler.
Tro på dig själv - Din självbild/självkänsla avgör dina handlingar och val. Du duger för den du är, inte för vad du presterar.
Självkänsla: är att jag tycker om mig för den jag är.
Självtilit: är att jag litar på min förmåga.
Självförtroende: är att jag är nöjd med mina prestationer.

Konkurrera inte - Konkurrera bara mot dig själv och inte mot någon annan. Konkurrerar du mot andra kan det bidra till avundsjuka. Avundsjuka hör ihop med med vad du tycker och tänker om dig själv - Din självbild.
Tycker du inte om dig själv är det lätt hänt för avundsjuka att ta över.
Har du inte det du vill , eller inte kan det någon annan kan (eller tror att du inte kan) så unnar du ingen annan att ha dem/kunna det heller.

Självbilden är otroligt viktig. Du duger för den du är, inte för vad du kan, har eller presterar. Vi strävar efter att nå alla dessa mål som vi har satt upp, och väntar på att kunna uppfylla dem, så att livet blir underbart och vi kan leva som vi vill.
-
Som sagt, jag kan inte förstå att jag skrivigt detta. Visst vet jag att texten är logisk och förnuftig, men jag lever ju inte efter vad som står, för fem öre.
Jag Vill och jag Försöker faktiskt göra det, men det går inte!
Det känns faktiskt som att det är omöjligt.

Jag tycker att det är helt okej att klanka ner på sig själv ibland, dock. Man kan inte älska allt och vara nöjd med allt runt omkring en. Man måste få klaga och vara missnöjd Ibland. Men inte alltid, tjugofyra timmar om dygnet, vart, hur och när som helst. Det är jag. Eller, så känns det i alla fall.
Jag är hur tacksam som helst över min familj och mina vänner som jag har, över skolan jag går på, landet jag bor i, allt jag kan ge mig själv och andra, osv. Trots all tacksamhet är jag så oooerhört missnöjd med mig själv. Hur jag ser ut och hur jag presterar. Jag är Aldrig nöjd med någonting jag gör och tro det eller ej, spegeln är ju den värsta uppfinningen någonsin. Må låta komiskt och löjligt, men jag är så trött på alla "elaka gubbar" i min hjärna som får mig att tänka så negativit om mig själv. Jag är ju, som det kanske märks, medveten om att jag bara mår dåligt av det och att jag måste, på något sätt, ändra uppfattning och tankesätt. Jag vet bara inte hur, och inte heller hur länge till jag orkar vänta på en positiv förändring. Det har pågått i evigheter och det trycker ner mig enormt. Jag har testat det mesta och jag "förespråkar" alltid andra om att chilla, ha kul och tänka postitivt. Jag är over all en positiv människa med lättsinnad och lättroad personlighet , men när det kommer till självbilden kring utseende och prestationer brister det totalt. Jag vet verkligen inte hur eller vad jag ska göra!

Hittade mitt lilla engelska tal (som för övrigt är slarvigt skrivet pga att det var muntligt) om modern dans och fick lite nostalgitankar tillbaka till sommaren..

Jag tänkte på hur galet mycket jag vill till L.A och dansa, hur mycket jag vill dansa här och bestämma vilka lärare, stilar och klasser jag vill ta! Jag vill bara dansa mer. Jag vet att jag har dansat sjukt mycket de senaste åren, men just nu står allt still och det enda jag har är "koreograferandet", vilket jag inte utvecklas tekniskt på. Visst vill jag dels bli koreograf, men för att bli det måste jag bli grymt mycket bättre. Jag vill bara kunna bestämma själv!

Contemporary Dance

How do you specify freedom?  What is freedom to you? I think that's a quite important question to know and think about...

Too me freedom is many different things.. I have one special thing in my life  though, that makes everything a little bit easier.

Contemporary Dance.

This is a dance style that doesn't have that strictness and all those rules. Well, of course it requires a lot of you and it's quite complicated in it's own way, but the dance style, contemporary dance, is not specific dance technique. 

European, Canadean, and American contemporary dance is different from each other in a number of ways. Contemporary dance has certain principles. They are Centering, Alignment, Gravity, Breath, Contraction, Release, Fall and Recovery, Spension, Balance and Off-Balance, Tension and Relaxation, Opposition and Emotion.

All this may sound a little bit confusing, or maybe it doesn't. However -  this isn't what it's about, at least not in my opinion.

I think it's fascinating that all the movements in Contemporary dance are based on study of the human body.

You create levels, shapes and dynamics and use that to say something - A message.

Many people don't see or care so much about this "body and mind" relationship. They just see it as the performing process and doesn't get the whole idea. It's not just steps that you do - it's a meaning behind it. Your trying to explain something without words. Of course, everything doesn't have to be messages with specific sentences that we're supposed to understand, but all this weird and sometimes, kind of freaky movements stands for something. You don't stand and do this weird and unusual movement, and have the intention to get people to laugh. If you for example stand there and repeat the weird step over and over again - it maybe wants to tell you that we're in this track, doing things repeatedly, over and over again, and can't see it, or get out of it.

I don't know why I've been so attached to this, attached to dance in general.. but I think it's just this freedom that gives you allowance to create and tell something with your body.

# And what I also love about contemporary is that you're bare foot! It's not that good for your feet though, but it creates this "freedom feeling" even more!

Before I will end my beautiful little speech about my love for contemporary dance, I would like to honour and thank one person that made a lot of influence on me. Her name is Sonya Tayeh. She's from L.A and is a professional choreographer (and dancer) who I've been dancing for, for a week her in Sweden when she was visiting. She has inspired me and given me hope. She have given me more discipline (in all kinds of situations) and more serious,. She also helped me believe that you can make it. 

She said one day that: "What you have here, in this group in Sweden,  is so special. You don't have to go across the ocean to be a great dancer. All you need is the passion and discipline, and you can achieve whatever you want to. It's not the destination that matters, it's the journey to get there and if you just believe it you can achieve it. She also said that: When you've reached the top, keep on climbing"

Tänker ofta på om jag verkligen gjorde rätt val. Jag bara chansade och offrade så mycket för att försöka komma närmare målet och bli så bra som jag vill bli. Det var tufft till en början men lättade med tiden och allt blev faktiskt riktigt bra, trots en del svackor då och då. Nu känns det oerhört tufft igen. Riktigt tufft. Jag frågar mig varför och försöker att undgå och fly från tankarna och känslan. Inte lätt.
Skulle jag stannat och fått tryggheten och stödet, gemenskapen och kretsarna? Eller skulle jag, som jag gjorde, åkt ensam och satsat på någonting och tänka att jag lättare och bättre lyckas på ett större och osäkrare ställe? Varför skulle jag lyckas bättre ensam med fullt av prövningar varje dag? Skulle jag kanske haft det roligare hemma med tryggheten och allt annat som hör till?

Känns också ofta som att förutsättningarna inte finns där. Kapaciteten och förutsättningarna känns som hopplösa. Väga som en fjäder, ha figuren som en konstgjord modellera, ha en omänsklig teknik, vara modig och orädd, slänga sig fram och tillbaka och vara orädd, styrka och uthållighet och motivationen på topp. Det finns så många som har mycket av det där, men inte samma motivation och vilja, samma dröm. Jag undrar vad som är värst. Att ha motivationen och viljan, men inte förutsättningarna? Eller tvärtom. Jag vet inte..
Det känns bara så tomt ibland. Det känns tungt och ensamt och inte alls ömsesidigt. Skulle det bli lättare om man fick mer hjälp eller handlar allt bara om självdisciplin? Är det bra att avundsjukan mellan människor pressar en att jobba hårdare? Gör man det för sin egen skull då eller för någon annan? Jag undrar ibland varför det finns så otroligt mycket avundsjuka överallt. Borde man inte kunna leva sitt liv för sin egen skull?
Jag känner mig ofta skyldig själv och försöker tänka på allas "unikhet". Alla har inte samma förutsättningar eftersom alla är olika. Men trots att man måste kämpa för att få det man vill och trots att alla är unika; kan man inte bara få lite hjälp på traven ibland? Hur genomfunderat detta än låter så är det så det känns från stund till stund. Nästan varje dag. Varje träningspass och vilostund.

(Eftersom jag är så dålig på att vara aktiv här så kommer allting på samma gång)

Hänt massa saker och ändå inte, senaste tiden. Jag har nog inte varit såhär ostressad på säkert tre år. Ganska konstigt eftersom det är saker som ska göras precis hela tiden och alla måsten finns där som vanligt, ändå känner jag mig konstigt lugn. Jag har en helt annan inställningar nu , känns det som.

I veckan har jag i allafall tappat min mobil. Wiho. På en buss mellan Malmö och Lund. Fick som hastigast köpa en ny, eftersom jag ej bor hemma och inte har någon hemtelefon, utan mobilen är min enda kontaktmöjlighet. Annars har jag pluggat, handlat, tvättat osv. Inte dansat alls mycket. Helt otroligt. Att gå ner från 10 ggr/veckan till 4 är enoormt stor skillnad. Men efter premiären drar allt igång igen. Tur det, för jag blir ganska deprimerad när jag inte får dansa. Jag får väl tänka att det är bra för mina dumma benhinnor som jag nu har kronisk inflammation i, samt årethämtning från våren 08 som var helt galen. Jag undervisade ju för tusan 5 klasser i veckan + tog själv 2 klasser utöver det. Utanför skolan alltså, där jag också dansar så mycket jag kan. Men som sagt.. Nu är allt lugnt som själva fiskskålen.. eller något.

Well well. I Torsdags hade våran lilla skola friluftsdag. Det var mycket skoj med simning i badhuset här i Lund samt fotboll, brännboll osv. Många sjukänmälde ju sig såklart, eftersom de är lata och småtråkiga människor som bestämmer sig för att det kommer bli tråkigt eller jobbigt eller kanske pinsamt. Men så var inte fallet. Det var faktiskt förvånadsvärt (jätte)roligt och det blev nog en gnutta ännu bättre sammahållning med de nya ettorna, som de flesta verkar vara så emot. Så, yeey for that!

I fredags var jag bla. Vi var på kostymprovning och träff med alla i Jesus Christ. Killen som skulle spela Judas var grymt duktig och Ola och den andra snubben, as well. Tyckte inte att det var någon big deal att träffa Ola för övrigt heller.. Kul var det ju men han är ju inte mer speciell än någon annan. Bättre än jag trodde han skulle vara på musikal dock.  Vi satt iallafall i timmar och lyssnade på predikan om Jesus liv, Maria Magdalena osv. Intressant emellanåt, annars gryymt segt tyvärr. Men men. Detta ska bli funny, och jag längtar till premiären!

Igår var en del, bland annat jag, på Sommarbaletten i Köpenhamn, i år igen. De bjöd på en blandning av balett, modernt, hiphop och humor. Det var så oooooerhört, fantastiskt, galet, sjukt bra. När alla andra skrattade, satt jag och grät. Hehe, typiskt mig ibland. Men koreografierna var så genialiska , allvarliga och humoristiska på samma gång. Jag kunde inte sitta still utan ville bara hoppa upp på scenen och vara med. Dock skulle jag aldrig klara av de sjukt krävande lyften och stegen dessa människorna gjorde. Visst, de flesta var över 25 och kom från USA eller some other place, men ändå. Varför har man inte tränat sig så tränad redan nu?!
Jag kände iallafall att koreogradrömmarna slog till ännu mer nu och jag vill verkligen, på något sätt, skapa sådant jag såg igår! Det var två stycken danser som jag aldrig kommer glömma. Kanske låter lite överdrivet, men så känner jag iallafall :)

Nu får jag väl ta och sluta, och dela upp det lite mer nästa gång istället..
Ha det underbart,
puss&kram