Valet jag gjorde .
Tänker ofta på om jag verkligen gjorde rätt val. Jag bara chansade och offrade så mycket för att försöka komma närmare målet och bli så bra som jag vill bli. Det var tufft till en början men lättade med tiden och allt blev faktiskt riktigt bra, trots en del svackor då och då. Nu känns det oerhört tufft igen. Riktigt tufft. Jag frågar mig varför och försöker att undgå och fly från tankarna och känslan. Inte lätt.
Skulle jag stannat och fått tryggheten och stödet, gemenskapen och kretsarna? Eller skulle jag, som jag gjorde, åkt ensam och satsat på någonting och tänka att jag lättare och bättre lyckas på ett större och osäkrare ställe? Varför skulle jag lyckas bättre ensam med fullt av prövningar varje dag? Skulle jag kanske haft det roligare hemma med tryggheten och allt annat som hör till?
Känns också ofta som att förutsättningarna inte finns där. Kapaciteten och förutsättningarna känns som hopplösa. Väga som en fjäder, ha figuren som en konstgjord modellera, ha en omänsklig teknik, vara modig och orädd, slänga sig fram och tillbaka och vara orädd, styrka och uthållighet och motivationen på topp. Det finns så många som har mycket av det där, men inte samma motivation och vilja, samma dröm. Jag undrar vad som är värst. Att ha motivationen och viljan, men inte förutsättningarna? Eller tvärtom. Jag vet inte..
Det känns bara så tomt ibland. Det känns tungt och ensamt och inte alls ömsesidigt. Skulle det bli lättare om man fick mer hjälp eller handlar allt bara om självdisciplin? Är det bra att avundsjukan mellan människor pressar en att jobba hårdare? Gör man det för sin egen skull då eller för någon annan? Jag undrar ibland varför det finns så otroligt mycket avundsjuka överallt. Borde man inte kunna leva sitt liv för sin egen skull?
Jag känner mig ofta skyldig själv och försöker tänka på allas "unikhet". Alla har inte samma förutsättningar eftersom alla är olika. Men trots att man måste kämpa för att få det man vill och trots att alla är unika; kan man inte bara få lite hjälp på traven ibland? Hur genomfunderat detta än låter så är det så det känns från stund till stund. Nästan varje dag. Varje träningspass och vilostund.
