louiseec

Det händer så mycket dessa dagar. Kanske inte i händelser - om man bortser från mitt underbara dansjobb som jag har 8 timmar varje dag - men i mig. Jag kan inte riktigt förklara det..

Varje gång jag kommer hem till Karlstad och stannar här en längre period så känns det som om jag kommer tillbaka till mitt "gamla" jag, och ändå känner jag inte att jag har förändras särskilt mycket sedan jag flyttade. Här i hemtrakten känns det mesta så lätt. Man känner sig trygg och van med det mesta, man känner många i stan och om inte så är fallet, så har man ofta bra koll på kretsarna ändå. I Lund, där jag går på en friskola, känns det mesta ganska hopträngt, enformigt och kämpigt. De som kommer från resten av Sverige håller sig mest till vännerna på skolan, de andra som är skåningar har en hel kontakt- och vänskapskrets utanför, som är aningen svår att klamra sig fast i.

Gymnasiet ska ju vara fullt av galna och roliga händelser, vilket jag, om någon, får vara med om på min härliga skola! Men när jag tänker på mina händelserika stunder ser jag mest träning, projekt, framträdanden och mera träning framför mig. Som sagt så älskar jag min skola, jag har höga mål och jag satsar verkligen, men That's it. Jag vill inte bara känna att jag bor i en stad full av liv, spontanitet, galenskap och härligheter, och det enda jag gör är att gå min bestämda väg mot framgång och lycka. Jag vill leva lite mer, nu.

Ja, det är nog bra att göra det projektarbetet som jag tänkt. Jag och en vän (min rumskompis Erik) ska sätta upp en föreställning om just detta. Om att många av oss hela tiden lever för imorgon. Vi har alla ett förutbestämt öde, det vill säga slutet, och vi vill checka av vår lista innan det träder in. Vi ska bocka av varenda önskning så att vi sedan kan leva lyckligt. Det kanske låter flummigt och dystert, vilket jag inte ska säga att det inte är, för det är det ju faktiskt, men så här är det faktiskt för väldigt många. Man ska gå i skolan för att få höga betyg för att sedan få ett jobb där man tjänar pengar, detta för att sedan kunna försörja sig, skaffa familj, ett husdjur, kanske en båt och gärna lite mer lyx.
Är inte detta fallet så kanske några är som jag: Jag vill för det mesta ha saker att göra, gärna roliga och händelserika saker. När jag inte är med om något som gynnar mig på något vis, så känns det som att jag slänger bort min dyrbara tid.

Det är inte så att jag tänker så hela tiden, men omedvetet går mina tankar och handlingar åt det hållet. Jag vill helt enkelt, i väldigt personliga ord, uppleva och åstadkomma som mycket som möjligt innan jag dör. Det kanske inte verkar vara något fel med det, men det kan det faktiskt vara. Det är inte särskilt nyttigt för en själv, dels eftersom man kan få det svårt att göra spontana handlingar, och man kan få det oerhört svårt att slappna av, vilket bidrar till stress. Många har ofta för höga krav på sig själva och prestationsångesten blir en stor nämnvärd faktor. Jag utgår väl mest från mig nu, men det är precis det här jag vill "förmedla" till andra (och mig själv):  Man måste inte ha alla dessa måsten. Man måste inte vara med om allt eller åstadkomma saker, man måste ingenting.  Det vi behöver dock, är att bara vara mer.

Jag har tänkt på det en del, men ändå lyckas jag inte få ut det i ord. Det gör i och för sig ingenting eftersom, som jag nämnt några gånger här, så använder jag denna sida mest för flummiga, ibland tråkiga, men också skojsiga reflektioner.

Eftersom jag inte får ut mycket mer nu så säger jag god natt. Nästa gång vi hörs får jag väl lägga in lite skojiga saker från jobbet, m.m. - Vi filmade till exempel idag! Från 13.00-18.30 var vi i full action. Jobbigt eftersom det är dansfilm och dansarna får göra om rutinerna tusen gånger för att kamerasnubben ska få med allt han vill ha, på rätt sätt, men självklart väldigt lärorikt och allt sånt också ;)

Läs gärna på vår blogg: http://www.ungdansmedfilmkamera.blogg.se/ och läs mer om jobbet. Det kommer snart videos och bilder. 

PUSS OCH GOD NATT.