louiseec

Det är så märkligt det där..
Livet.

Man funderar på samma frågor varje dag, utan ett enda svar. Man har åsikter om tusentals olika saker, men inte tusan spelar det någon roll. Man hör att "ensam är stark" och ändå finns inget värre än känslan av övergivelse och ensamhet. Man funderar över människors värderingar och handlingar och tänker "varför kan de inte bara tänka som jag?". Man blir frustrerad över människors grymhet, egoism, maktbegär och behov av bekräftelse.
Finns det genuint ärliga, sympatiska och omtänksamma människor eller är allt bara ett spel? Ett spel där alla har en roll, eller förväntas ha en roll, ett spel där utbytet av sympatiska tankar och handlingar endast är i syfte av att höja sin egen status och popularitet. Det må låta sorgligt, men ju äldre man blir, ju mer känns världen som en falsk, mörk plats med bedrägeri och lögn som huvudord. En plats där de som predikar kärlek, samarbete och framåtrörelse egentligen ljuger och planerar för isolation och diktatur.
Ja, märkligt säger jag, och skrämmande det där..