Onsdag.
Världens vackraste kille satt på bussen idag, vilket han har gjort nästa varje dag den senaste veckan. Det är riktigt sorgligt faktiskt. Hur i all sin dar skulle jag kunna få en man som honom? Allvarligt talat.
Jag börjar faktiskt känna mig aningen ensam och hopplös. Jag har fokuserat på mina drömmar och mål hela livet och aldrig riktigt "haft tid" för kärlek och förhållanden. Det är trist men sant.
Ja, nu vet ni det. Haha.
Nej, från vackra män till något helt annat. Idag besökte hela klassen ett kloster här i Skåne (där det absolut inte är tal om män, och framförallt inte attraktion!). Mariavalls kloster närmare bestämt. Det var en oerhört intressant upplevelse. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det för jag fick en hel del tankar kring upplevelsen, men annorlunda var det minst sagt. Man har ju sig ofta en uppfattning om hur saker och ting är, och i detta fall om hur nunnor och munkar lever och bor. På något sätt tänkte jag innan vi kom dit att mina förväntningar inte skulle vara sanna. Jag hade alltså en uppfattning om det, men tänkte ändå att den var felaktig. Det visade sig dock stämma, till min förvåning. Nunnorna levde och bodde precis som jag tänkte mig och likaså den ensamma munken som bodde i sitt eget kloster. Allt var väldigt avskilt, primitivt och tyst. Man kände med en gång tysthetens och bönens övertag i huset. Hela klassen som innan var pratig och exalterad blev med en gång mycket lugna och försiktiga. Även fast jag förmodligen aldrig skulle kunna leva som nunnorna gör, finner jag det ändå väldigt beundransvärt.
Deras tro är så stark så den övervinner allt annat. Ingenting annat spelar någon roll.
Tänk om vi andra också hade det så. Härligt.
