HI AGAIN.
Hej allihopa! (Om någon ens läser detta, haha..)
Nu tar jag mig äntligen i kragen och gör ett tappert försök med bloggen igen.
För att inte bara hoppa rakt in i ett okänt kapitel, tänkte jag summera min vår och sommar en aning. Vi får se hur det går..
Jag slutade vara aktiv i bloggen i januari detta år, och en hel del har hänt sedan dess.
Jag producerade, koreograferade och regisserade en föreställning vid namn ”Stanna Upp!” med min vän och (nu) gamla rumskompis Erik. Det var vårt projektarbete i gymnasiet. Ett ganska stort och ambitiöst sådant. Det blev riktigt lyckat och jag önskar att jag kunde fått visa föreställningen för fler människor, men tyvärr har allt sin tid och sina begränsningar..
Anyway. Direkt efter föreställningsperioden började förberedelserna inför min resa till London.
Jag och en hel bunt vänner från Lunds dans- och musikalgymnasium drog iväg till London för att göra audition till ett flertal musikal och dansutbildningar. Jag gjorde audition till fyra olika skolor under en vecka, och for sedan tillbaka hem till Sverige. Efter en intensiv vecka och några dagar hemma i Sverige började mejlen, samtalen och breven strömma in. Jag lyckades ta mig in på 3 utav de 4 skolorna jag sökt till. Lyckan, chocken och tacksamheten var enorm. Nu återstod valet. För att kunna välja skola bestämde jag mig för att åka till London igen och söka stipendium på en utav dem. Om jag skulle få stipendiet så skulle valet bli självklart.
Innan jag åkte till London för en andra audition, denna gång för stipendium, så satte vi upp vår slutmusikal i skolan - ”THE WIZ”. En motown-version av ”Trollkarlen från Oz”. För er som inte veta vad ”motown-version” är så kan man säga en ”soul version”. Självaste Michael Jackson spelade fågelskrämman i musikalfilmen.
Ja, det var det. Musikalen vi gjorde med klassen var något av det roligaste jag gjort, och jag lärde mig en hel del om mig själv under de repveckorna. Åter till verkligheten dock – Musikalen var färdigspelad och tillslut tog påsklovet plats. Gjorde inte något speciellt om jag minns rätt. Tror bara jag var hemma i Karlstad vilade upp mig & förberedde mig inför London. Ja, för sen drog jag till London Town again. Gjorde där en fruktansvärt dålig audition och var typ magsjuk hela dagen dessutom. Ingen lyckad helg, så att säga.
Åkte tillbaka till Sverige och fick senare reda på att jag av någon ofattbar anledning fick stipendiet jag sökt. Kostnaden för skolan nu gå på en bråkdel av den totala utbildningsavgiften. OM jag var glad! Kunde inte förstå hur något sådant kunde hända MIG. Valet blev nu lätt. Jag skulle gå på ”The Urdang Academy” och efter tre år få en Bachelor (Hons) Degree i Musical Theatre and Dance. Ofattbart.
Våren fortsatte slingra sig förbi med enormt mycket plugg och förberedelser inför studenten, och snart var det dags för bal. Balen var på Grand Hotel i Lund, och min balkavaljer var min underbara vän & rumskompis Erik (som jag gjorde mitt projektarbete med). Balen följdes av mysiga utflyktstripper med klassen, och annat smått och gott. - Varvat med enormt mycket plugg då såklart..
Tillslut var produktionsveckorna komna, och alla på skolan började som vanligt repa till den årliga Sommarshowen. Två veckor av dans m.m. stod på schemat. Härligt. Äntligen kunde alla slappna av och säga ”INGET mer plugg”. 
Sommarshowshelgen gick sedan allt för fort, och innan någon visste ordet av det, var STUDENTEN där och hälsade på. Kan ni fatta.. Studenten. Slutet av vardagen, rutinerna, slutet av livet? Hah, ja så kändes det. När vi skulle springa ut från skolan på studentdagen var det många som inte ville röra på fötterna, utan hellre stanna innanför skolans trygga väggar.
Floder av tårar rann ner för varenda människas kinder på Lunds Statsteater när vi hade vår ceremoni. Fina tal, sånger, stipendier och presenter delades ut.
Jag överväldigades och chockades ännu en gång då jag fick stipendium för ”störst utveckling och prestation inom konstnärliga ämnen, samt bidrag till vänners utveckling”. Tacksamheten var, och är, enorm. Stipendiet innebar inte många kronor, men det var inte heller det jag strävade efter.
Jag trodde inte att någon hade lagt märke till, eller förstått, hur mycket jag kämpat och hur stor min vilja varit under alla tre åren. Men det hade någon, och glad är jag för det.
Studentdagen är en dag jag aldrig kommer glömma. Det var både den värsta och bästa dagen i mitt liv.
Dagen efter studenten var dock endast den värsta dagen i mitt liv. Inte en enda lycklig tanke fanns då i min kropp. Att packa ihop sina saker från ett hus som varit ens hem i tre år, att lämna ens vänner, eller rätta sagt Familj, att lämna staden och vardagen som varit ens LIV i tre år, var bara ett rent helvete.
Jag grät konstant i tre timmar i bilen på väg till Karlstad. Staden som skulle vara mitt hem i cirka två månader under sommaren. Staden där jag skulle jobba, träna, ta körkort och alla annat i, på några veckor.
Hur gick det då under sommaren? Klarade jag KÖRKORTET? Fick ja ihop några slantar? Ja, för att sammanfatta det då (eftersom jag skrivit så nedrans långt redan…) så JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! Efter enormt mycket tvivel från ANDRA och trots extremt få körlektioner på extremt kort tid, så tog jag BANNEMEJ det där NEDRANS KORTET! SÅ STÖRT SKÖÖÖÖÖÖÖÖÖNT!! Det är dock inte till mycket nytta nu när jag bor i väntertrafik-landet, men det landet och min flytt hit, berättar jag om någon annan dag!!
P&K PÅ ER.
