louiseec

Jag fattar inte varför jag inte kan få LITE medvind!
 Efter att ha letat efter boende hela sommaren, och efter 3 veckors ännu mer letande i London, så skulle jag tillslut få flytta in i världens finaste lägenhet denna helg, och nu får inte min hyresvärd (som skulle köpa lägenheten för någon vecka sedan) tag i dem som säljer den!

Så nu är jag tillbaka på RUTA EEEEEETT = INGET BOENDE!
Varför i hela friden måste detta hända mig?!

Känner inte riktigt att jag orkar detta. Jag vet att jag känt så många gånger förut, men det här är verkligen överväldigande. Alla studierna på engelska i skolan, cirka 20 läxor i veckan, disciplinen på skolan, kämpandet med boendet, faktumet att jag måste klara av precis allting helt själv, osv..
Kanske var jag inte redo för allt detta?
Kanske är jag för svag.
Vi får vänta och se hur länge jag står ut...

Måste verkligen börja använda mina brillz mer.. Börjar få ont i huvudet på kvällarna :/

Vad jag önskar just nu:


Att bli uppskattat
Att inte bli utnyttjad
Att va omtyckt för den Jag är, trots brister
Ha min egen lägenhet, eller bo med mami i London.
Slippa TJEJDRAMA!
Slippa universitetsstudierna på engelska, eller få extrahjälp :o
Ha balett 5 ggr/veckan i stället för 3
Ha modern 4 ggr/veckan i stället 1
Ha ännu mer Jazzzzz!
Ha SONYA TAYEH, TOKYO, Jessie, Lyle Beniga, Yeya, David Moore,
Nick Bass, Bounce-gänget m.fl som lärare!
Äta god, LAGAD och NYTTIG mat. (I London är endast den super FEEETA maten billig)
Ha råd med BIKRAM YOGA 4 ggr/veckan (Eller i alla fall EN gång/veckan!)
Ha råd med gymkort (och gärna personlig tränare)
Ha fler privata sånglektioner i veckan
Ha vänner som finns där för en i vått OCH torrt
Bli mer tränad, mindre chunky
Få ett jobb som programförsäljare på nån musikal på WEST END.
Få ett engelskt bankonto snabbt
Få national insurance card snabbt
Ha råd med en tv
Ha råd med en kamera
Pojkvän hade suttit fint.
Att det fortsätter vara Varmt.
Mitt egna F------ rum!.
Någon som kan känna samma som jag.
Förståelse
Att min styrka och independens stärks för varje dag som går
Medvind.



With or without flaws.

Hej igen!

Tänkte snabbt försöka berätta om min flytt till min nya stad och hem, LONDON.

Tisdagen den 24:e augusti for jag, tillsammans med min mamma och hennes sambo Sven till London.
Anledning: Jag ska här gå en tre-årig Bachelor Degree-utbildning till Musikalartist på "The Urdang Academy". (Eller rätta sagt - Jag har redan börjat utbildningen..)
Min kära mamma och Sven skulle endast stanna här några dagar för att vara mig sällskap ett tag, hjälpa mig med lite saker, bl.a hitta boende, köpa lite nödvändigheter osv. Det var egentligen meningen att de skulle få lite semester också, men dagarna gick mestadels åt till att gå på lägenhetsvisningar, fixa telefonkort, mejla till olika annonser, köpa täcke, kudde osv.
Dagen innan de skulle åka så fixade jag mig som tur var ett rum 10 minuter från Old Street Station, cirka 30 minuter från skolan, och det är där jag bor nu - tillsammans med en spansk kille, samt en japansk kille.
Stället känns inte allt för toppen då killarna knappt öppnar munnen, det är äckligt och stökigt, ugnen funkar inte, fryser går knappt att öppna, jag får plats med ungefär tre saker i kylskåpet, väggarna är tunna som papper, och jag fryser häcken av mig. DOCK, så ska jag flytta om någon vecka till en nyrenoverad och nymöblerad 3:a på 7:e våningen, ännu närmre Old Street, tillsammans med tre andra svenska tjejvänner. SOM JAG LÄNGTAR!

Jag började skolan i onsdags (1 september) och hade då "levelling audition" där det avgjordes vilken grupp (nivå) man skulle placeras i. Med tanke på hur dåligt det gick så tror jag att jag hamnar i den lägsta gruppen i samtliga dansstilar, men det återstå att se. Imorgon när vi börjar 8.15, får vi se resultaten. Är det så som jag befarar så får jag helt enkelt jobba mig uppåt, tills jag kommer till toppen!

Imorgon så börjar jag som sagt 8.15 och sedan är veckans (och kanske terminens) schema i full gång.
Under hela förra veckan pratade lärarna om diverse regler och förväntningar, och dom förvarande oss ständigt om hur tufft och krävande de första veckorna kommer bli, både i kropp och sinne. Imorgon får jag väl en försmak..
Nu måste jag dock försöka packa ner allt som ska med till skolan och sedan sova. Tyvärr har jag ingen kamera med mig till London (Jag vet, hur dumt är inte deeeeeet!?), men jag ska försöka fixa en snart. Har dock tagit några få bilder med mobilen..


Såhär ser det dock ut på mitt rum just nu - Min byrå fick bli en provisorisk tvättställning



Suddig bild och sliten tjej. Något i alla fall..



Fortfarande sliten tjej, tillsammans med en söt mamma.



Jag & Svaaampen




P&K OCH GOD NATT!

Hej allihopa! (Om någon ens läser detta, haha..)

Nu tar jag mig äntligen i kragen och gör ett tappert försök med bloggen igen.
För att inte bara hoppa rakt in i ett okänt kapitel, tänkte jag summera min vår och sommar en aning. Vi får se hur det går..

Jag slutade vara aktiv i bloggen i januari detta år, och en hel del har hänt sedan dess.
Jag producerade, koreograferade och regisserade en föreställning vid namn ”Stanna Upp!” med min vän och (nu) gamla rumskompis Erik. Det var vårt projektarbete i gymnasiet. Ett ganska stort och ambitiöst sådant. Det blev riktigt lyckat och jag önskar att jag kunde fått visa föreställningen för fler människor, men tyvärr har allt sin tid och sina begränsningar.. 

Anyway. Direkt efter föreställningsperioden började förberedelserna inför min resa till London.
Jag och en hel bunt vänner från Lunds dans- och musikalgymnasium drog iväg till London för att göra audition till ett flertal musikal och dansutbildningar. Jag gjorde audition till fyra olika skolor under en vecka, och for sedan tillbaka hem till Sverige. Efter en intensiv vecka och några dagar hemma i Sverige började mejlen, samtalen och breven strömma in. Jag lyckades ta mig in på 3 utav de 4 skolorna jag sökt till. Lyckan, chocken och tacksamheten var enorm. Nu återstod valet. För att kunna välja skola bestämde jag mig för att åka till London igen och söka stipendium på en utav dem. Om jag skulle få stipendiet så skulle valet bli självklart.

Innan jag åkte till London för en andra audition, denna gång för stipendium, så satte vi upp vår slutmusikal i skolan - ”THE WIZ”. En motown-version av ”Trollkarlen från Oz”. För er som inte veta vad ”motown-version” är så kan man säga en ”soul version”. Självaste Michael Jackson spelade fågelskrämman i musikalfilmen.
Ja, det var det. Musikalen vi gjorde med klassen var något av det roligaste jag gjort, och jag lärde mig en hel del om mig själv under de repveckorna. Åter till verkligheten dock – Musikalen var färdigspelad och tillslut tog påsklovet plats. Gjorde inte något speciellt om jag minns rätt. Tror bara jag var hemma i Karlstad vilade upp mig & förberedde mig inför London. Ja, för sen drog jag till London Town again. Gjorde där en fruktansvärt dålig audition och var typ magsjuk hela dagen dessutom. Ingen lyckad helg, så att säga.



 


    



   


 

Åkte tillbaka till Sverige och fick senare reda på att jag av någon ofattbar anledning fick stipendiet jag sökt. Kostnaden för skolan nu gå på en bråkdel av den totala utbildningsavgiften. OM jag var glad! Kunde inte förstå hur något sådant kunde hända MIG. Valet blev nu lätt. Jag skulle gå på ”The Urdang Academy” och efter tre år få en Bachelor (Hons)  Degree i  Musical Theatre and Dance. Ofattbart.

Våren fortsatte slingra sig förbi med enormt mycket plugg och förberedelser inför studenten, och snart var det dags för bal. Balen var på Grand Hotel i Lund, och min balkavaljer var min underbara vän & rumskompis Erik (som jag gjorde mitt projektarbete med). Balen följdes av mysiga utflyktstripper med klassen, och annat smått och gott. - Varvat med enormt mycket plugg då såklart..

   


   






Tillslut var produktionsveckorna komna, och alla på skolan började som vanligt repa till den årliga Sommarshowen. Två veckor av dans m.m. stod på schemat. Härligt. Äntligen kunde alla slappna av och säga ”INGET mer plugg”.



  


    


   



Sommarshowshelgen gick sedan allt för fort, och innan någon visste ordet av det, var STUDENTEN där och hälsade på. Kan ni fatta.. Studenten. Slutet av vardagen, rutinerna, slutet av livet? Hah, ja så kändes det. När vi skulle springa ut från skolan på studentdagen var det många som inte ville röra på fötterna, utan hellre stanna innanför skolans trygga väggar.
Floder av tårar rann ner för varenda människas kinder på Lunds Statsteater när vi hade vår ceremoni. Fina tal, sånger, stipendier och presenter delades ut.
Jag överväldigades och chockades ännu en gång då jag fick stipendium för ”störst utveckling och prestation inom konstnärliga ämnen, samt bidrag till vänners utveckling”. Tacksamheten var, och är, enorm. Stipendiet innebar inte många kronor, men det var inte heller det jag strävade efter.
Jag trodde inte att någon hade lagt märke till, eller förstått, hur mycket jag kämpat och hur stor min vilja varit under alla tre åren.  Men det hade någon, och glad är jag för det.
Studentdagen är en dag jag aldrig kommer glömma. Det var både den värsta och bästa dagen i mitt liv.


 


       


  


    

  

Dagen efter studenten var dock endast den värsta dagen i mitt liv. Inte en enda lycklig tanke fanns då i min kropp. Att packa ihop sina saker från ett hus som varit ens hem i tre år, att lämna ens vänner, eller rätta sagt Familj, att lämna staden och vardagen som varit ens LIV i tre år, var bara ett rent helvete.


Jag grät konstant i tre timmar i bilen på väg till Karlstad. Staden som skulle vara mitt hem i cirka två månader under sommaren. Staden där jag skulle jobba, träna, ta körkort och alla annat i, på några veckor.

Hur gick det då under sommaren? Klarade jag KÖRKORTET? Fick ja ihop några slantar? Ja, för att sammanfatta det då (eftersom jag skrivit så nedrans långt redan…) så JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! Efter enormt mycket tvivel från ANDRA och trots extremt få körlektioner på extremt kort tid, så tog jag BANNEMEJ det där NEDRANS KORTET! SÅ STÖRT SKÖÖÖÖÖÖÖÖÖNT!! Det är dock inte till mycket nytta nu när jag bor i väntertrafik-landet, men det landet och min flytt hit, berättar jag om någon annan dag!!

P&K PÅ ER.

Hej på er!

Det var ett bra tag sedan vi hördes nu!
Anledningen är tyvärr ganska simpel - Jag har inte haft tid eller ork till att skriva.
Jag sätter bland annat upp föreställningen "Stanna Upp!" här i Lund om cirka en vecka, och det är en hel del jobb då jag är producent, regissör och koreograf tillsammans med endast en till vän.
Ja, det är mycket jobb, då ska ha koll på precis allting. Hur som helst - Jag lägger upp lite mer info om föreställningen här snart, och hoppas att ni vill komma och titta!

Jag "kommer tillbaka" och blir åter aktiv här så snart jag ändrat lite med designen på bloggen, samt haft premiär av föreställningen som jag berättade om! Då blir det mer bilder, videos och uppdateringar överlag :)

PUSS OCH GODNATT!

God kväll.
Julfirandet har passerat och nu väntar nästa högtid, nämligen nyår. Dagarna fylls utav sömn, plugg, shopping, vila, mys, mat, mer sömn, film, mer plugg osv. Anledningen till allt plugg är alla audtitions jag ska på i februari! Jag har paaaaanik inför dem kan jag säga. Men jag skriver mer om det senare.. (som vanligt, hehe)

Nu ska jag sova.
Hoppas alla har haft en underbar jul i alla fall, och att ni alla tar hand om varandra och njuter av lediga dagar (ni som kan) och mysiga kvällar. 

Julepuss från Lojs.



   

(Mami & jag och även kära broder på julafton :)

Jag älskar verkligen LOOKBOOK - alla bilder och kläder är helt gorgeous. Men samtidigt blir jag frustrerad över kroppsidealet som "råder" där (och i resten av världen också, i och för sig). Inte nog med att man har gett sig in i en bransch med extremt tuffa förhållanden, krav och ideal - nu känner jag även pressen att gå ner i vikt och vara smal när det kommer till min personliga stil. Så här har det känts länge men nu är jag verkligen trött på det.

Jag skulle gärna vilja fylla hela min garderob med kläder som faller i "lookbook-stilen", men av någon anledning så känner jag mig hämmad. Alla bilder på hela sidan (lookbook.nu) visar endast oerhört smala människor. Både killar och tjejer. Tyvärr, måste jag säga, så tycker jag att det är riktigt vackert att vara väldigt smal, men jag tycker samtidigt att det känns så fel. Det känns fel att den hemsidan ger ut budskapet att ”alla med denna stil” ska vara smala (för det hör till?) Visst, stilen måste ha något identifierbart – I detta fall kanske ”retro”, ”blek hud”, ”vintage”, ”Paris”, ”skarpa linjer, former” – OSV. Men måste faktumet ”smal” vara med där?

Sedan har jag tänkt på stilar och mode i allmänhet. Jag är absolut för inspiration och kreativitet, men det känns inte som att något handlar om varken det eller individualitet längre. Nu känns det som att det mesta runt omkring oss endast är baserat på grupptryck, kopiering och brist på egen fantasi och mod. Handlar det inte mest om att finna en slags unikhet för var och en? Hur kul är det egentligen när alla ser likadana ut? Och min fråga är ”Måste alla som klär sig i ”retro/vintage style” vara trådsmala om de ska passa in i trenden, eller kan man smälta in lika bra om man är någon storlek större? Jag hoppas det andra alternativet stämmer ”för trenden” – Att hur man än ser ut så kan man bidra med ny inspiration. Jag hoppas också att det kommer fler människor och bilder på tjejer och killar som vågar vara unika och egendomliga på riktigt och inte bara halvt på riktigt och halvt med kappan i vindens håll.

(Förmodligen stämmer inte alla mina tankar kring detta och tur är ju det i så fall, men det är så här jag ser det just nu.)

Synd att behöva säga det men jag saknar faktiskt sommaren oerhört mycket! Nu är allting bara blåsigt och regnigt, dystert och mörkt. Man får inte särskilt mycket inspiration eller motivation när miljön runt omkring en är så här. Just därför brukar jag inte uppskatta hösten särskilt mycket.

Dock brukar jag älska vintern. Jag har alltid älskat alla härliga högtider under vinter halvåret och allt vad det innebär. Jag är en riktig traditions-älskare och jag brinner för evenemang, och allt pyssel och förberedelse som det innebär.
Men nu känns det tyvärr aningen annorlunda. Jag vet inte riktigt varför. Det känns som att ju äldre man blir ju mindre får högtiderna betydelse, och gnistan med dem försvinner. Eller, missförstå mig inte.. JAG älskar det fortfarande och VILL att man ska värdesätta speciella ögonblick, händelser och traditioner, men det känns som att de flesta runt omkring mig tänker tvärtom. Hemma hos mig till exempel, där min familj bor (på två ställen..), har traditionerna börjat sina bort för länge sedan. Det känns riktigt tråkigt faktiskt. Jag som alltid tänkt att 'årets jul ska bli idyllisk' har tyvärr blivit aningen besviken år efter år. Jag har sett fram emot bakning, julmusik, julstrumpor, julklappskalendrar, mysig julserie på tv:n, god glögg, trevliga samtal, gemensamt pyssel och så vidare, men gemenskapen i det hela har nästan försvunnit helt. Mina bröder är aldrig hemma och verkar inte tycka om att göra dessa saker längre. Andra i familjen verkar känna likadant, och sedan är det jag, och mina kära mami. I alla fall så tror jag att hon brinner för det lika mycket som jag gör, egentligen. Ja, jag vet inte.. Kan bli avundsjuk vid vissa tillfället då jag hör det talas om roliga och knasiga traditioner folk har hemma. Traditioner som de skapat själva och som alla är med på, år efter år. Jag älskar det verkligen. Speciellt om det är roliga, kanske till och med lite annorlunda/knasiga traditioner.

Jag ska hur som helst göra allt jag kan för att få en mysig och lyckad jul :)

Men nu ska jag sova. Godnatt.

Världens vackraste kille satt på bussen idag, vilket han har gjort nästa varje dag den senaste veckan. Det är riktigt sorgligt faktiskt. Hur i all sin dar skulle jag kunna få en man som honom? Allvarligt talat.

Jag börjar faktiskt känna mig aningen ensam och hopplös. Jag har fokuserat på mina drömmar och mål hela livet och aldrig riktigt "haft tid" för kärlek och förhållanden. Det är trist men sant.
Ja, nu vet ni det. Haha.

Nej, från vackra män till något helt annat. Idag besökte hela klassen ett kloster här i Skåne (där det absolut inte är tal om män, och framförallt inte attraktion!). Mariavalls kloster närmare bestämt. Det var en oerhört intressant upplevelse. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det för jag fick en hel del tankar kring upplevelsen, men annorlunda var det minst sagt. Man har ju sig ofta en uppfattning om hur saker och ting är, och i detta fall om hur nunnor och munkar lever och bor. På något sätt tänkte jag innan vi kom dit att mina förväntningar inte skulle vara sanna. Jag hade alltså en uppfattning om det, men tänkte ändå att den var felaktig. Det visade sig dock stämma, till min förvåning. Nunnorna levde och bodde precis som jag tänkte mig och likaså den ensamma munken som bodde i sitt eget kloster. Allt var väldigt avskilt, primitivt och tyst. Man kände med en gång tysthetens och bönens övertag i huset. Hela klassen som innan var pratig och exalterad blev med en gång mycket lugna och försiktiga. Även fast jag förmodligen aldrig skulle kunna leva som nunnorna gör, finner jag det ändå väldigt beundransvärt.

Deras tro är så stark så den övervinner allt annat. Ingenting annat spelar någon roll.
Tänk om vi andra också hade det så. Härligt.

Det är så märkligt det där..
Livet.

Man funderar på samma frågor varje dag, utan ett enda svar. Man har åsikter om tusentals olika saker, men inte tusan spelar det någon roll. Man hör att "ensam är stark" och ändå finns inget värre än känslan av övergivelse och ensamhet. Man funderar över människors värderingar och handlingar och tänker "varför kan de inte bara tänka som jag?". Man blir frustrerad över människors grymhet, egoism, maktbegär och behov av bekräftelse.
Finns det genuint ärliga, sympatiska och omtänksamma människor eller är allt bara ett spel? Ett spel där alla har en roll, eller förväntas ha en roll, ett spel där utbytet av sympatiska tankar och handlingar endast är i syfte av att höja sin egen status och popularitet. Det må låta sorgligt, men ju äldre man blir, ju mer känns världen som en falsk, mörk plats med bedrägeri och lögn som huvudord. En plats där de som predikar kärlek, samarbete och framåtrörelse egentligen ljuger och planerar för isolation och diktatur.
Ja, märkligt säger jag, och skrämmande det där..